Mobbning.....
Vi pratar mycket om mobbning av barn i skolor och hur elaka barn kan vara mot varandra.
Men hur snälla är egentligen vuxna mot varandra?
Det värsta jag vet är när man påpekar hur någon annan ser ut. Är inte det mobbning?
Vad är det då för signaler vi ger till våra barn?
Vi säger en sak men gör själv en annan!
För att lösa problemet med mobbning så bör vi granska oss själva(vuxna)
Barn gör inte som vi säger de gör som vi gör!
Men ibland känns det som det är en enkel utväg att ge skulden på ett barn istället för ta tag i en vuxen.
Man frågar ofta Hur är det? Och de flesta svara: Bra. Fast det kanske inte alltid är bra. Varför gör man så?
Är vi så rädda för att prata om våra känslor och våra problem. Är vi så rädda för vad alla andra ska tänka om oss, att vi trycker bort det vi känner.
När man väl börjar prata så upptäcker man att det finns fler som går igenom samma sak. Man upptäcker att man inte är ensam och det gör att man släpper lite det här att det bara är fel på mig.
Jag är så imponerad av de som vågar prata öppet om att man inte är helt ibalans.
Man måste ta en fight mot sina spöken för att slippa dom!!! Man kan inte sätta på skygglapparna och låtsas som dom inte finns, för då tar de över. Men jag vet att det är lättare sagt än gjort.
Vi ska inte behöva skämas för att vi tappar kontrollen!!
Så alla som kämpar, fortsätt kämpa. För man vinner till slut!!!
Och innan ni påpekar en skitsak om någon nästa gång,så snälla stanna upp och tänk efter om det är värt det. Vad får du ut av det?
Vad händer om man påpekar något bra istället?
Hur tråkig hade inte världen varit om alla hade sett likadana ut och haft samma personlighet?
Det hade jag tyckt var väldigt tråkigt.
Så påpeka istället något bra hos människor, så tror jag att våra barn kommer att få en annan syn på våra olikheter och vi kommer få en bättre syn på varandra.
Sen kan man inte vara bästa vänner med alla, det är inte det jag menar. Men vi kan acceptera våra olikheter!
Glad Påsk på er!!
/Ann-Louise
